Köpenhamn blev en fristad när Malmö kändes för trångt

När Malmö-författaren Fredrik Ekelund insåg att han är transvestit blev Köpenhamn en fristad. Den danska öppenheten och huvudstadens alla möjligheter gav honom utrymme att testa sin kvinnliga identitet och låta Marisol träda fram.

”Vet dock inte i nuläget ifall det blir Fredrik eller Marisol som dyker upp, bara så att du vet” skriver han innan vi träffas.

När Fredrik Ekelund kommer till kaféet i Limhamn är han stiligt klädd i svarta byxor och tröja, med solglasögon och knallröda naglar. Den som har läst Fredrik Ekelunds bok Q förstår att gränsen mellan Fredrik och Marisol blir allt mer flytande.

”Att vara gränsvarelse, tänker jag nu, många år senare, hemma på båda sidor gränsen. Borta på båda sidor gränsen” skriver han i boken och resonerar kring att diagnosen borderline, som han fick som ung, egentligen handlar om gräns, ett annat ord för trans.

Vi träffas för att tala om gränslandet mellan Sverige och Danmark, om skillnader och likheter, om olika former för öppenhet och om språkförbistringen som kan uppstå mellan de två grannländerna. Köpenhamn har nämligen spelat en särskild roll för Fredrik Ekelund där han under de senaste åren har utforskat sin transidentitet och kvinnliga sida Marisol.

Fredrik Ekelund är läkarbarnet som kom från Uppsala via Sundsvall till Malmö som nioåring.

– Jag kände omedelbart en kärlek till staden. Det fanns ett ljus och en glädje här som gick in i mig direkt.

Han var bra på fotboll – ett intresse som håller i sig än i dag – och hittade snabbt nya vänner. Som ung jobbade han i Malmö hamn och 1984 skrev han sin första bok om just hamnen. Det var inte tanken att det skulle bli fler böcker, men så blev det – arton stycken – och flera handlar om Malmö som han bland annat rört sig runt i som taxichaufför och tolk.

– Malmö är min lera som jag älskar att knåda och skriva om.

Köpenhamn blev en fristad för Fredrik Ekelund och det var här hans kvinnliga sida med namnet Marisol växte fram och fick självförtroende. Danskarna har generellt en mer öppen syn på hur man får leva sitt liv, menar han. Foto: Emelie Asplund

Men Malmö blev för litet när Fredrik Ekelund för ett par år sedan insåg att han är transvestit.

– Malmö upplevdes som ett fängelse för mig som transperson, berättar han.

Då blev det naturligt att vända blicken mot Köpenhamn. Som Fredrik hade han den relation till Köpenhamn som många Malmöbor har.

– Fredriks relation till Köpenhamn var väl egentligen en enkelspårig relation, det handlade om att åka till Dragör eller Köpenhamn för att festa eller gå på vissa centrala stråk som Ströget eller så.

Nu fick Köpenhamn bli staden att experimentera i, en plats att utforska sin egen kvinnlighet och transvestism. Köpenhamn blev Marisols huvudstad.

– Köpenhamn blev mitt paradis, min frihetszon, under en period. I Malmö kände jag mig instängd och vågade mig inte ut, men varje gång jag kom till Köpenhamn möttes jag av en helt annan öppenhet.

Det handlar delvis om att Köpenhamn är en mycket större stad, men Fredrik Ekelund tycker även att det finns en annan mentalitet på andra sidan sundet.

– Danskarna, och inte minst köpenhamnarna, har generellt en mer öppen syn på hur man får leva sitt liv. Alltså ”leben und leben lassen.” Det finns en glimt i ögat som jag uppskattar mycket och det är sällan att jag upplevt några provokationer som transvestit på gatorna i Köpenhamn. Det har betytt väldigt mycket för mig och hjälpt mig att bli trygg som kvinna, berättar Fredrik Ekelund.

I Köpenhamns nattliv kunde Fredrik gå ut som Marisol och lära känna en ny sida av den danska huvudstaden och sig själv. I sin bok Q berättar Fredrik Ekelund om Marisols äventyr i utelivet, om mötet med transpersoner och nattklubbar, om relationen med en norsk makeup-artist och det är mycket öl, sprit och festande. Under sommaren 2019 har Fredrik/Marisol bott i Köpenhamn i danska författaren Carsten Jensens lägenhet på Østerbro och haft en lugnare tillvaro; cyklat runt i staden, över cykelbroarna, längs Sönder Boulevard, ut till Refshaleøen, njutit av kafékulturen och spelat fotboll i parken.

Det är någonting med Köpenhamn som gör det så fritt och tryggt att röra sig, menar han. På ett ställe i boken nämner Fredrik Ekelund att danskarna har en ”djupare social begåvning”. Vad menas med det?

– Det har att göra med den danska hyggekulturen, bodegorna, alkoholpolitiken och att det är tätare befolkat.  Det finns en kultur som är en del av den europeiska kafétraditionen där en kvinna kan sätta sig ensam på ett kafé och sitta i fred om hon vill. Och man kan gå ned och prata med folk som man inte har ett närmare förhållande till.

Samtidigt anser Fredrik Ekelund att det finns mytbildning kring begreppet ”hygge” och att det ibland används för att täcka över en konflikträdsla.

–  Det kan bli lite så att ”Nu sidder vi her og tager en bajer” och om någon då plötsligen skulle säga jag har blivit sexuellt trakasserat på toaletten, då skulle de säga ”jaja sæt dig nu ned og tag en bajer til og så snakker vi om det en anden dag”, säger han på felfri danska.

Det är just den här paradoxen kring danskarna som han ofta vänder tillbaka till. För även om danskarna är öppna så kan de också upplevas som exkluderande.

”… och känslan växer av hur dessa danskar, med sitt smil och sitt hygge, sluter sig än mer i en egen, nationell bubbla, hur oöppna och Dronning Margrethe-instängda de tycks bli denna afton …” skriver Fredrik Ekelund i boken om en nyårsafton där alla plötsligen vänder sig så mycket in i danskheten, traditionerna, drottningens nyårstal och nationalsången vid tolvslaget, också på nattklubben Never Mind.

Och även om en del av känslan orsakades av att stövletterna skarvade och Marisols känsliga dagsform ligger det något i slutenheten som kan uppstå. Svenskarna har en annan öppenhet menar han.

– Danskarna, uppfattar jag, har tendens till att vara inne i sitt eget språk och är inte lika öppna mot omvärlden som svenskarna är generellt. Jag upplever ibland med mina transvänner i Danmark att jag kan hamna utanför för att min danska inte är perfekt. Det är som en nationalistisk språkbubbla, säger han och tillägger:

– Därmed inte sagt att man är nationalist i den politiska meningen, men man har en sådan otrolig kärlek till det danska språket och till det danska uttalet att man ibland har svårt att lyfta blicken. Det gör att jag ganska ofta kan känna mig ensam i Köpenhamn, språkligt ensam, trots att jag översätter och talar hyfsat danska.

Fredrik Ekelund trivs vid Sibbarp och tycker om att kunna se över till Köpenhamn. ”Det finns alltid där om jag skulle behöva fly”, säger Fredrik Ekelund. Foto: News Øresund – Thea Wiborg

Just språkets betydelse framhäver Fredrik Ekelund, kanske inte så underligt med tanke på att han är författare och översättare. Språket är nyckeln till bättre integration i Öresundsregionen, menar han.

– Jag tycker att det är väldigt sorgligt att den språkliga förståelsen är så dålig och jag är besviken på att danskarna är så onyfikna på Malmö och Sverige. Jag upplever det som en väldig obalans att svensken, skåningen och malmöiten generellt älskar Danmark och Köpenhamn på ett sätt som inte har någon motsvarighet.

– Det är så sorgligt när jag hör en servitris som börjar tala engelska när det är svenska gäster, då vill jag nästan börja gråta.

Han efterfrågar artiklar på grannspråket i tidningarna och mer samarbete. Något som han ser som positivt är det kommande Pride-evenemanget World Pride.

– Jag hoppas mycket på World Pride 2021, som ju är ett samarbete mellan Malmö och Köpenhamn. Det kan bli en fantastisk sak. Det är klart att det är en händelse, men ibland kan en enda stor händelse också sätta stora avtryck som räcker länge.

Och han är förhoppningsfull inför framtiden. Trots att det finns en konservativ motrörelse tycker Fredrik Ekelund att hptq-frågorna och öppenheten vinner mark i Sverige där det numera finns en Pride-festival på många småorter och ungdomarna verkar bry sig mindre om könsroller.

– Jag tror att om 20-30 år så har mycket av det som jag brottats med, och som vi i vår minoritet har brottats med, löst sig. Inte av sig själv, det är ju en politisk kamp, men den kampen har kanske nådd någon slags slutpunkt där det inte längre blir så viktigt i skolor och på arbetsplatser om någon kommer i peruk och lösbröst. Det bara är en del av en mångfald som de flesta har tagit till sitt hjärta.

Köpenhamn och Malmö är på god väg, men det kan bli bättre framför allt i Malmö, menar Fredrik Ekelund. Trots att det är lättare att vara transperson i Köpenhamn hör han ändå hemma i Malmö och sin stadsdel Limhamn.

– Jag älskar närheten till havet. Att kunna åka ned till Sibbarp, jobba, bada och läsa. Och så är det ju närheten till Köpenhamn. Jag tycker om att blicka över till Köpenhamn och veta att där finns det! Det finns alltid där om jag skulle behöva fly, säger han och skrattar.

News Øresund – Thea Wiborg