Han gjorde film över gränsen – trots språkförbistring och nationella stödsystem

I fjol släppte Carl Moberg sin första långfilm som manusförfattare, regissör och producent: Tusind timer, en film om musik och kärlek som hade premiär på Filmfestivalen i Rom. Själv är han svensk, men filmen är på danska och utspelar sig i Köpenhamn. För honom var det ett självklart val, men han upplever att det finns flera hinder för dansk-svenskt samarbete och gränsöverskridande filmskapande.

Att Carl Mobergs första långfilm blev just dansk har flera förklaringar, där den mest självklara är att historien helt enkelt utspelar sig i en storstad, dit folk flyttar för att söka lyckan på ett lite annat sätt än till exempelvis Malmö.

– Det handlar också om hela känslan av en stad och vad den är, som inte går att översätta direkt. För mig som Malmöbo har jag en mycket närmare koppling till Köpenhamn än till Stockholm. Om jag ska göra något som utspelar sig i en storstad känns det naturligt att det skulle vara Köpenhamn, säger han.

Till saken hör också att Carl Moberg länge haft ett intresse för Köpenhamn och den danska filmscenen. Han upplever att branschen i Skåne är liten, särskilt kring fiktion, och att det därför känns naturligt att söka sig till Köpenhamn.

För knappt tio år sedan, 2013, började han besöka den nu nedlagda filmnätverksföreningen Film & Folk i Köpenhamn och lärde känna filmskapare som liksom han själv var frilansare och mindre aktörer i branschen.

– Man träffades och det var mingel och föreläsningar. Där kände jag mig väldigt välkommen; de tyckte att det var spännande att jag var svensk. Någon gång lyckades jag dra med mig någon skånsk kollega, och jag fick även med mig någon från Köpenhamn till Malmö för att informera om deras verksamhet. Men en stor svårighet är språket. Redan då, 2013, tyckte jag att jag hade ganska lätt att förstå danska, kanske för att jag tittat mycket på dansk film och tv. Men jag upplevde hela tiden när jag pratade med skånska kollegor att de tyckte att det var jobbigt, säger han.

Carl Moberg. Foto: Tusind Timer

Carl Moberg flyttade under några år själv till Köpenhamn och upplevde då vissa utmaningar, även om danskan tekniskt sett inte utgjorde något jättestort problem.

– Man måste vara beredd på att det är lite jobbigt i början. Man är lite utanför och förstår inte helt vad folk pratar om. Man kanske förstår språket, men inte alla referenser och politiker de pratar om. Det är ett hinder som man måste ta sig över. Vi är så nära geografiskt, språkligt och kulturellt, men det är ändå två länder och två olika språk.

Mix av svenskar och danskar bakom kameran

Även om han flyttade tillbaka till Malmö fortsatte Carl Moberg att vara aktiv i Köpenhamn och det föll sig därför naturligt att Tusind timer blev dansk.

– Jag har producerat filmen i Skåne med min svenska firma, med stöd från Film i Skåne och olika kulturfonder, men den är på danska och utspelar sig i Köpenhamn. Jag har knappt stött på det förut, även om det förekommer samarbete på andra sätt. Man har kanske en fullfinansierad film som fått stöd från Svenska Filminstitutet och tar in en dansk skådespelare för att kunna få finansiering även från Danmark, eller så känner man en fotograf från det andra landet som man samarbetar med. Jag kände folk på båda sidor sundet och arbetet med den här filmen byggde helt på en kreativ lust – vi hade inga direkta pengar. Så varför inte berätta en historia i Köpenhamn likaväl som i Lund? säger han.

Rent konkret samarbetade Carl Moberg med en dansk producentkollega, Morten Lindemann Olsen, och tillsammans sökte de skådespelare och filmarbetare.

– Jag hittade en svensk fotograf som utbildat sig i Stockholm. Jag hade ganska höga krav på vad fotografen skulle kunna prestera och sådana finns det ganska få av här nere i Skåne. Vi hade en kompositör som bodde i Köpenhamn, som stått för mycket av musiken i filmen. Jag och min kollega försökte samla vänner och kollegor, och han kände mest danskar och jag mest svenskar, så det blev verkligen en mix.

Många av medarbetarna löste språksvårigheterna sinsemellan genom att prata engelska på inspelningsplatsen, berättar Carl Moberg. Själv skrev han först manus på svenska och så hjälpte hans danska kollega till att översätta det till danska. Processen gjorde att det föll sig naturligt att använda en hel del improvisation när scenerna skulle spelas in.

– Det blir ju en lite speciell process. Vissa manusförfattare är väldigt noga med att dialogen ska sägas exakt som den är skriven, men det blir ju klurigt när man skriver ett manus på ett språk som inte är ens modersmål. Man får lita lite mer på skådespelarna där: ”vi skulle säga ungefär så här på danska, om det är så du menar”, säger han.

Ur filmen Tusind Timer. Foto: Tusind Timer

Risk för att hamna mellan stolarna

Att få stöd till en film som utgjorde ett så gränsöverskridande projekt visade sig vara något av en utmaning. För att kunna söka finansiering från Det Danske Filminstitut inom den kategori där Carl Moberg menar att projektet kunde ha en chans – New Danish Screen – måste producenten bo i Danmark. Hos Svenska Filminstitutets lågbudgetstöd – Moving Sweden – diskvalificerades inte Tusind timer av tekniska skäl, men det blev ändå ett nej.

– Moving Sweden kräver inte att dialogen ska vara på svenska och vi pratade inte specifikt om språk med den konsulenten, men det är klart man kan fundera på hur pass vettigt det är för Svenska Filminstitutet att finansiera en film som utspelar sig i Köpenhamn, är på danska och har sin stora potential hos en dansk publik. Jag hade ju önskat att det på något sätt fanns möjligheter och stöd hos både det danska och det svenska filminstitutet för ”aha, du gör ett integrationsprojekt, det vill vi stötta”. Det fanns inte, upplevde jag.

Visst stöd fick filmen från Film i Skåne, liksom från kulturfonder som Svensk-danska kulturfonden och Fondet för Dansk-Svensk Samarbejde, men till stor del jobbade de medverkande ideellt.

För ett gränsöverskridande filmprojekt med liten budget utgjorde också sådant som själva tågresorna över bron och övernattning i Köpenhamn för dem som kom från Stockholm dyra utgifter.

– I och med kronkursen har det blivit så dyrt för svenskar att bo och leva i Danmark – det märkte vi och det blev svårt. Vi spelade in filmen över två somrar och den första sommaren när vi hade extra krisig ekonomi var de lokaler vi behövde hyra och saker vi behövde köpa för dyra. Det är förstås inte så mycket att göra åt, mer än att man skulle önska att det fanns rejäla stödmöjligheter, säger Carl Moberg.

Carl Moberg instruerar skådespelarna under inspelningen av en scen i Tusind Timer. Foto: Yehya Breshe

SVT och DR tackade nej

I höstas hade Tusind timer alltså premiär på Filmfestivalen i Rom och den har även visats på erkända Tallinn Black Nights. Carl Moberg hoppas att filmen kommer med på fler festivaler, och även om han inte tror på någon bred biorelease vill han arbeta för att få till avtal med specifika biografer i Danmark och Sverige kring specialevent med livemusik och film.

– Nu är det väldigt nytt eftersom det är min första långfilm, men det verkar inte vara några större problem att få upp sin långfilm på plattformar där folk sedan kan hyra filmen. Men sedan hoppas man i ett senare skede att streamingplattformar som Viaplay, Netflix eller HBO är intresserade, men de ska vara väldigt svåra att få på kroken, säger han.

Filmproducenterna har också varit i kontakt med DR och SVT, men båda avstod från att visa Tusind timer.

– Den som tittade på det för dansk tv tackade nej, medan inköparen på SVT gillade filmen, men tyckte att den var mer för en dansk publik. Så det är en svensk film, men kanske lite mer för en dansk publik… Det finns ju många exempel på när någon film eller tv-serie från grannlandet blivit väldigt populär, så det händer ju, men det kan ju också vara en faktor som gör att känner man sig lite osäker. Om det finns många filmer att välja mellan kanske en produktion faller ifrån på grund av språket. Men det är svårt att veta hur stor faktor det är, säger Carl Moberg.

Josefine Tvermoes spelar en av huvudrollerna i Tusind Timer. Foto: Tusind Timer

Svagt intresse för grannlandet

På många sätt upplever han att det finns murar mellan branschen i Skåne och i Köpenhamn. Det handlar både om att man saknar kunskap om varandra och om att man inte möts, menar Carl Moberg.

– När jag pluggade film på Skurups folkhögskola pratade man om att den danska Filmskolen var bra och prestigefull, men svår att komma in på. Men vi hörde inte om att det också finns andra väldigt bra utbildningar i Köpenhamn – de kanske inte kände till det. Man önskar att man på filmutbildningar sade: ”det är självklart att ni ska söka er till Köpenhamn och då finns det här och det här: här kan ni möta andra filmare och de här utbildningarna finns och så vidare”.

Inte heller på andra hållet, från Danmark, har han upplevt någon större kunskap om eller intresse för filmlivet i Skåne.

– Jag har så smått försökt dra över dem jag känner i Köpenhamn till det som händer i Skåne, men där finns ett väldigt asymmetriskt förhållande. Köpenhamnarna är inte så nyfikna på filmlivet i Skåne. Filmfestivalen Nordisk panorama finns ju i Malmö, och dit åker den etablerade filmbranschen, men bland folk som är på väg upp och inte precis etablerade än i branschen – där har man väldigt lite kontakt med Malmö. Jag har stött på många danskar som i princip aldrig är i Skåne. Man kanske åker och handlar i Sverige för att det är billigt, men på det området märks det ganska mycket att Köpenhamn är en storstad och Malmö är det inte, säger han.

Carl Moberg själv har däremot fått blodad tand och har nu dragit i gång sitt andra danska långfilmsprojekt. Den här gången är det inspirerat av en verklig historia om danska aktivister under 1970 och -80-talet, något som han har varit fascinerad av i flera år.

– Nu har jag kommit så pass långt att till min nya film skriver jag manus på danska direkt, det känner jag mig ganska bekväm med. Jag gör en hel del fel och har inte alltid koll på om det ska vara en eller et på danska, men det hindrar mig inte. Jag kan inte skriva så som man pratar om man kommer från Sønderjylland, så avancerad är jag inte. Och det är lite galet: jag skriver en berättelse på danska fast det inte är på mitt modersmål. Men det är spännande, man upptäcker något nytt, säger han.

Anna Palmehag – News Øresund

Detta är en intervju som gjorts till analysen “Dansk-svenskt kultursamarbete – samarbete och utbyte av personal och publik mellan Sverige och Danmark”. Rapporten visar att den gränsöverskridande dynamiken och närheten mellan länderna är betydelsefull för de kultursamarbeten som förekommer. För rapporten genomfördes 23 intervjuer och en enkätundersökning med 123 svar . Rapporten släpptes den 24 mars och är den tredje delen av en större kulturanalys. Läs rapporten här