Dogma gav dansk film skjuts ut i världen

Festen. Foto: Nimbus Film

Bodil Jørgensen i Idioterna av Lars von Trier. Foto: Jan Schut – Zentropa

Italienska för nybörjare av Lone Scherfig. Foto: Lars Hoegsted

Idioterna av Lars von Trier. Foto: Jan Schut – Zentropa

Det har snart gått 20 år sedan fyra regissörer undertecknade Dogmamanifestet. Konceptet blev aldrig den filmvåg som Lars von Trier hade hoppats på, men det gav dansk film en skjuts ut i världen som branschen fortfarande drar fördel av.

#Nr.1 The Celebration. Dogme.
Affischen är röd och svart. Den har inga bilder, inga rekommendationer, inga namn på viktiga skådespelare eller regissörer. Bara en enkel referens till filmens titel och så ordet DOGME med stora bokstäver.
– Många har kallat affischerna ett smart marknadsföringsknep, men det var inte alls så det var. För oss var det här inget speciellt, säger producenten Birgitte Hald.
Hon visar vägen genom matsalen i filmbolaget Nimbus blå villa.
Där, bakom en dörr, hänger det inramade minnet från en omtumlande vecka i Cannes. Affischen är från 1998 och symboliserar inledningen på en helt ny era i dansk film.
– Vi var den gyllene årgången. Eller ja… Det var vi själva som lanserade det uttrycket, säger Birgitte Hald.

Hon har slagit sig ned på sitt kontor där väggarna är fyllda med diplom från prestigefyllda filmfestivaler. Birgitte Hald är vd för Nimbus film och har själv producerat åtskilliga av bolagets mest framgångsrika filmer.
Nimbus startade hon 1993 tillsammans med kollegan Bo Ehrhardt. De var båda utbildade vid Den danska filmskolans producentutbildning och ville bara komma igång med att göra film. Allra helst med några av de talanger som de hade lärt känna på skolan.
1993 var nämligen även året då Thomas Vinterberg, Ole Christian Madsen, Per Fly och Peter Flinth gick ut. Regissörer som nu tillhör Danmark filmelit men som då var lika unga och sökande som alla andra.

De nyutexaminerade hade inte mycket till övers för det rådande filmklimatet.
– Dansk film var gammaldags och tråkig. Det kändes som att alla filmer handlade om andra världskriget. När vi lanserade vår första spelfilm ”Menneskedyret” marknadsförde vi den som en ”odansk dansk film”. På den tiden var dansk film något pinsamt. Vi tyckte att det var dags för något nytt, berättar Birgitte Hald.

Filmforskaren Peter Schepelern vid Köpenhamns universitet instämmer i bilden, men påpekar att det fanns en egensinnig dansk regissör som redan då väckte uppmärksamhet i konstfilmskretsar. Han kallade sig Lars von Trier.
För exakt tjugo år sedan, 1994, fick denna regissör uppdraget att göra en dramaserie för Danmarks Radio. Han bestämde sig för rysare som skulle utspela sig på Rigshospitalet i Köpenhamn.
– DR tyckte om ”Riget”, men de uppmanade honom att korta i manuset, eftersom det inte fanns tillräckligt med tid för inspelningarna. Det var säkert ett rimligt påpekande, men Trier fick idén att göra tvärtom. När man spelar in ska allt vara perfekt, men vad händer om man struntar i det perfekta ljudet och ljuset? Om man bara låter kameran rulla?
Som alltid när Lars von Trier upptäckte en filmteknisk utmaning bestämde han sig för att utföra ett experiment. ”Riget” spelades in med skakiga handhållna kameror och bristande ljussättning.
– Det han kom fram till var att det fungerar om berättelsen är stark och karaktärerna intressanta. Det blev en dundersuccé. ”Riget” är nyckelverket för Dogma, säger Peter Schepelern.

Inspirerad av framgången beslutade sig Lars von Trier för att starta en ny filmvåg. Han ville göra upp med Hollywoods storproduktioner och i stället inspirera till en mer asketisk filmproduktion, där det finns utrymme för närvaro och spontanitet.
Tillsammans med en lovande ung regissör från Filmskolan, Thomas Vinterberg, skrev han ett manifest med tio dogmer. Sedan bjöd han in ytterligare två regissörer, den etablerade Søren Kragh-Jacobsen och reklamfilmsregissören Kristian Levring, att göra var sin Dogmafilm.

De fyra regissörerna avgav ett ”kyskhetslöfte” och lovade att följa de stränga reglerna i manifestet. Bland annat skulle de hålla sig till naturliga ljuskällor och de fick inte lägga på ljud i efterhand. En annan regel var att filmen skulle vara inspelad på plats och att alla kameror skulle vara handhållna.

När Filmskolans rektor Poul Nesgaard hörde om Dogma 95 första gången blev han inte imponerad.
– Jag måste erkänna att jag tyckte att det lät vansinnigt och uppfattade reglerna som oseriösa. Det fick jag äta upp sedan när jag såg hur radikalt annorlunda resultatet blev, säger han.
Mycket av inspirationen till Dogma kommer just från Filmskolan. Där fick studenterna ofta arbeta med regelstyrda uppgifter. Den pedagogiska tanken är att kreativitet frigörs om man tvingas utgå från fasta ramar.
Idag anser Poul Nesgaard att Dogmafilmerna tidigt gjorde upp med en filmprocess som hade blivit alldeles för tungrodd.
– Dogmareglerna frigjorde regissörens skaparkraft och gav plats för lek och lust. Tio år senare följde ny teknik som gjorde det här mycket enklare.

På herrgården Skjoldnæsgård var det ingen som tänkte på att de gjorde något historiskt. Birgitte Hald minns inspelningarna av Thomas Vinterbergs ”Festen” som vilken inspelning som helst.
– Vi gjorde ju bara samma sak som vi hade gjort på Filmskolan. Det var väldigt bra stämning. Det som kanske var lite speciellt var att skådespelarna själv hade valt sina kläder, säger hon.
Vännerna från Filmskolan var vana att göra film utan pengar och ”Festen” hade bara en budget på sju miljoner danska kronor. Birgitta Hald ansvarade för att dra in finansiering till de fyra första Dogmafilmerna, bland annat ”Festen” och Lars von Triers egen film ”Idioterna”.
– Jag tyckte att upplägget lät roligt och konstnärligt, men det var nog ingen som tog det riktigt på allvar. Idag tror jag inte att det var reglerna som gjorde filmerna så bra, utan snarare att regissörerna fick så stor konstnärlig frihet.

Redan vid klippbordet fick Birgitte Hald en föraning om styrkan i den berättelse som höll på att växa fram. En dag fick hon ett samtal från Lars von Trier.
– Han hade dåliga nyheter, sa han. ”Festen” hade gått vidare i urvalsprocessen i Cannes…
Den kända regissören hade knappast räknat med att den yngsta av ”Dogmabröderna” skulle utmana honom vid filmfestivalen, men Thomas Vinterberg stod inför sitt livs genombrott. Birgitte Hald fick bråttom med att skaffa fram pengar så att teamet kunde åka till Frankrike. Höggravid for hon runt på filmfestivalen och marknadsförde inte bara en film utan en helt ny filmrörelse.

En av hennes tydligaste minnesbilder från festivalen är en lunch på stranden. De danska teamen för ”Festen” och ”Idioterna” satt vid var sitt bord och sneglade på varandra. Alla väntade. Till slut kom samtalet som avgjorde duellen. Den nyutbildade Thomas Vinterberg hade vunnit Jurypriset. Plötsligt talade alla om dansk Dogma.
– Det var fantastiskt. Vi hade inte ens drömt om Cannes. Vi hade en distributör som sa att filmen max skulle bli sedd av 50 000. Honom bytte vi ut. ”Festen” blev en världssuccé, säger Birgitte Hald.

Totalt gjordes tio danska Dogmafilmer. Filmforskaren Peter Schepelern vill särskilt lyfta fram ”Italienska för nybörjare”, ”Idioterna” och ”Festen”.
– Alla de tio filmerna är förbluffande bra, men dessa tre strålar. Jag är säker på att man kommer att prata om dem om 25 år också.
Filmvågen nådde aldrig Hollywood som Lars von Trier hade hoppats på och nuförtiden vill eleverna på Filmskolan göra annat än Dogma. Intresset för dansk film utomlands har däremot inte svalnat även om dagens produktioner är betydligt mer mainstream.
– De här filmerna brandade Danmark som ett spännande filmland, men det är en paradox att huvudparten av det som görs nu är just det som Dogma var en protest emot, säger Peter Schepelern. (News Øresund / Øresund Magazine – Emilia Söelund)

FAKTA/Dogma
Dogma är en filmrörelse som utgår från ett manifest skapat av de danska regissörerna Lars von Trier och Thomas Vinterberg. Tillsammans med Søren Kragh-Jacobsen och Kristian Levring gav de ”Kyskhetslöftet” som innebar att de lovade att göra filmer utifrån tio stränga dogmer. Andra regissörer bjöds också in att göra dogmafilmer. Totalt gjordes det tio danska dogmafilmer och mer än trettio utländska.

FAKTA/Mest kända dogmefilmer
Thomas Vinterberg: ”Festen”
Lars von Trier: ”Idioterne”
Søren Kragh-Jacobsen: ”Mifunes sidste sang”
Kristian levring: ”The King is Alive”
Lone Scherfig: ”Italiensk for begyndere”
Susanne Bier: ”Elsker dig for evigt”.

CITAT/Sagt om dogmefilmer
“Everybody makes them now. My 6-year-old daughter does it all the time when she is running around with her digital video camera.”
Roman Polanski 1999

The Dogme 95 rules  
1  Filming must be done on location. Props and sets must not be brought in  
2  Music must not be used unless it occurs within the scene being filmed  
3  The camera must be hand-held; filming must take place where the action takes place  
4  The film must be in colour. No special lighting  
5  Optical work and filters are forbidden  
6  No superficial action (No murders, weapons, etc.)  
7  No temporal or geographical alienation.  
8  No genre movies  
9  The aspect ratio must be 4:3, not widescreen.  
10  The director must not be credited